koksilasten

Musik kan bygga på mycket olika känslor. Kärlek känns som det vanligaste i följd av ämnen som vardagens tristess, alkohol, droger, olycka och ensamhet. Att kunna fånga en känsla är kanske det allra största utmaningen inom musik och det som kanske alla band vill åstadkomma. Jag tänkte berätta om en grupp som betytt oerhört mycket för mig just för att de sammanför hela mitt musikaliska känsloregister med hjälp av ett av musikens kanske allra svåraste uttryck - dramatik. Det måste hända någonting i musiken för att den ska kännas intressant, stegringar på stegringar och texter som verkligen betyder någonting. Hur kan man få nio minuter och tjugotvå sekunders gnissel och tjut låta som den ljuvaste musik (Das Schaben)? I västa Berlin under tidiga åttiotalet uppkom en av industrimusikens kanske allra främsta pionjärer med ett debutalbum som sägs ha spelats in i ett ihåligt utrymme inuti en motorvägspåfart, ett band som sägs ha knarkat mer är de flesta och som använder instrument som motorsågar: jag pratar naturligtvis om Einstürzende Neubauten.

Jag upptäckte bandet i och med albumet Silence is sexy i början av millenniumskiftet och det var kärleks vid första ögonkastet. Låtar som Pelikanol och titelspåret låt som ingenting jag tidigare hade hört och jag förtrollades gång på gång av den mallande stämningen med bultande tongångar i monotoni. Med hjälp av att antända en tändsticka och sedan stå intill mikrofonen rökandes kunde jag ingenting annat än hålla med sångaren Blixa Bargeld att tystanden är sexig trots temat var det icke så njutningsfulla hörselskadan tinitus. Efter Silence is sexy förälskelsen ville jag höra mer och började utforska hela Neubauten katalogen - från den industritunga knappt lyssningsbara debuten Kollaps till de mer lågmälda senare verken och utforskande hyllade juvelerna som gick ut på att bandmedlemmarna skrev upp känslor, tempon och toner på kort som delades ut slumpvis innan man började spela. Sedan följde varje medlem instruktionerna på sina kort och allt sammanfogades av Blixa som återberättade sina drömmar. Jag tänkte berätta om tre av mina favoritskivor med dessa tyska såkallade avantgarderockarna från deras långa karriär.

Halber mensch är bandets tredje skiva och gruppens absoluta mästerverk. En skiva som jag ibland inte alls orkar lyssna på men ibland är livsviktig. Steget från debuten till detta storverk är enormt och det kan nog vara lätt att avskräckas av dessa industritunga skepnader men efter ha lyssnat ett tag så upptäcker man oemotståndligt vackra melodier och egentligen fina poplåtar. Inspirerat från Stockhausens vokalstycken, country, elektronisk dansmusik, Stålverk och Blixas hallucinationer kom bandet ut med tio fantasiska låtar som inte går att lyssna sig trött på. Varje ny genomlyssning är en upplevelse, ständigt upptäcker jag nya detaljer och nyanser som tidigare glidit mig förbi. Inledande titelspåret är fantastiskt med sina skrikande körstämmor, Seele Brennt innehåller i själva verket mer pauser än egentlig musik och Letzets Biest (Am himmel) är bland de vackraste Neubauten komponerat ihop under hela deras karriär (vilket inte säger lite). Till och med den oväntade avslutade covern på Nancy Sinatras Sand lyckas de göra till en helt egen fantastisk version men en av Blixas kanske bästa sånginsatser någonsin.

Skivan har ett sorts mystiskt skimmer över sig och att jag inte är så jättebra på tyska förstärker det intrycket. Det är ändå ganska lätt att förstå vad texterna handlar om: döden är en dandy och det gäller att föda sitt ego (Futter mein ego). Med andra ord handlar texterna om precis som musiken låter. Jag hittade en kortfattade recension av skivan på Internet där skribenten skrev: "Imagine letting loose a bunch of monkeys that had just smoked pot and had 6 shots of tequila inside a kitchen full of stainless steel utensils. If you record it, how would it sound? I'll bet it would be better than Halber Mensch." Personen som skrev dessa rader gav inte skivan ett högt betyg och var väldigt missnöjd. Kanske är inte Halber Mensch är speciellt lättlyssnad skiva och jag förstår om den inte faller alla i smaken men den är absolut värt en chans, kanske håller du med mig om detta mästerverk?

Haus der Lüge är Neubautens sista åttiotalsskiva och brukar konceptuellt beskrivas som gruppens motsvarighet till Beatles Sgt Pepper och är i mitt tycke något underskattad. Eller kanske inte underskattad, mer förbisett men detta har nog sina skäl eftersom den är lite svår att lyssna in sig på. Denna gång är intrycket mer splittrat, poplåtar med slidegitarr (Der Kuss) blandas med psykedeliska mardrömmar (Partymucke) och det är just detta som i mitt tycke gör skivan så oemotståndlig. För varje ny genomlyssning hittar jag nya oupptäckta detaljer som fascinerar mig och Blixa har på allvar hittat sin roll som sångare och berättare och står längst fram på scenkanten och viker ut sitt hjärta.

Skivans inledande prolog exploderar i dödsdisco i och med Feurio! som får mig att vilja dansa, någonting som inte är så vanligt i Neubautens fall och denna låt finns med i ytligare två versioner vilket är remixer som kan tyckas vara överflödiga men ändå intressanta.

Bäst blir det ändå i Fiat Lux som enligt mig är ett av bandets största mästerverk. Fiat Lux är indelat i tre delar: a) Fiat Lux b) Maifestspiele och c) Hirnlego. Ett långsam vibrerande ballad som bara väntar på att få explodera (vilket den gör i avslutande Hirnlego-delen) där B-partiet innehåller en inspelning från en första maj demonstration i Kreuzberg 1987. Ambulanser tjuter förbi och människor skriker och detta hela är väldigt dramatiskt i kontrast till den långsamt malande musiken. Haus der Lüge är svår men oemotståndlig.

Alles Wieder Offen är ett av Neubautens mest lättlyssnade verk och denna gång är instrumenten som står i centrum paketerade snygga stråkarrangemang, försiktiga gitarrplock i tätt följd av exploderande ljudstormar ledde av Blixas förföriska, drömmande texter. När skivan släpptes minns jag att jag läste någonstans på Internet att: Det inte längre handlar om att lyssna med smärta, utan om en alltmer förfinad skärningspunkt mellan det poetiskt vackra och metalliskt karga. Jag kan inte riktigt uttrycka mig bättre, detta kanske den bästa beskrivningen på denna skiva som jag håller som en av bandets absolut bästa.

Musiken är inte så nyskapande som tidigare, Neubauten har hittat sitt musikaliska uttryck och försöker istället att utforska det, dock får vi svaret på hur det låter att släppa femhundra kilo grus i en rutschkana men oftast är detta är väldigt lågmält verk. Dock så lyssnar jag ständigt med en sorts spänning, med Neubauten vet man aldrig vad som ska hända men de djuriska skriken Blixa gav ifrån sig som signum på de tidigare skivorna är borta. Detta är dock ingenting negativt, inget band skriver så vackra ballader som Neubauten och de bevisar de gång på gång på Alles Wieder Offen. Ich hatte ein Wort, Won Wegen och avslutande Ich Warthe hör till det bästa gruppen komponerat ihop och inledande Die Wellen kan vara det mest dramatiska och skrämmande de gjort då hela låten är en enda lång stegring som sedan exploderar i högtalarna. Alles Wider Offen är tio beroendeframkallande låtar och jag tror skivan skulle fungera bra som en introduktion till Neubauten om du blir lite skrämd av de tidigare mer industritunga skivorna.

Egentligen rekommenderar jag alla nya lyssnare av Neubauten att inhandla samtliga tre skivor jag skrivit om här över för de är alla fantastiska musikupplevelser men jag tycker framförallt att alla ska ge någon av dessa skivor en chans för det är svårt att bli besviken på de kollapsande nybyggenas fantastiska musik. Neubauten är inte bara ett av de bästa banden jag någonsin hört utan också ett av de allra mest betydelsefulla, de har bevisat att musik är så mycket mer än några ackord på en gitarr och en text om kärlek.
Musik är på allvar och Neubauten har bevisat att det går att lämna avtryck med hjälp av kundvagnar, motorsågar och soptunnor. Neubauten 4-ever! 

Jag läste precis ut Johan Kindes debutroman Någon sorts extas och har fortfarande ett leende på läpparna. På något vis kan man så lätt känna igen sig, på något vis är man ju huvudpersonen med sin längtan. Längtan efter att sitta på en mörk klubb innan rökförbudet infördes med en cigarett mellan läpparna, ett glas vin i handen och titta på vackra dansandes flickor till musiken av Kraftwerk. Så borde ju ens ungdom ha varit! Inte att sitta med en blaskig öl på något häftigt electro-ställe i Stockholm där ölen kostar femtio spänn och musiken ger en huvudvärk. Jag har aldrig varit något Lustans Lakejer fan trots att jag häromåret köpte en remastrad version av deras debutskiva efter Per Hagman tjatat i flera sidor i Sonic om vilket fantastiskt band detta var under åttiotalet. Trots de tydliga referenserna till Roxy Music och Duran Duran förstod jag inte bandets storhet trots texterna om champagne och dekadens. Johan Kinde som var bandets främsta medlem skrev texterna och det förvånar mig inte efter att ha läst Någon sorts extas. Bokens huvudperson, man kan läsa mellan raderna att detta är Kinde själv, lever ett liv där drömmen efter dekadansen är det viktigaste och det enda tillvaron handlar om. En dröm så många både före och efter har strävat efter.  

Boken handlar om Julian som skriver texterna till bandet Bête Noire och njuter av framgångarna. Han träffar efter ett tag (naturligtvis) en flicka som är annorlunda än alla andra och de blir förälskade. Men efter ett tag kryper verkligheten i fatt honom. Allting har sina baksidor, framgångarna med bandet, att ta droger, till och med hans kärlek förändras och plötsligt för att citera bokens baksida: "Förlorar Julian sin oskuld- tron på att man bara kan älska en enda människa i livet, och att denna någon ska älska en tillbaka". Det är oerhört klyshigt och väntat men samtidigt så ärligt, fint och underhållande att jag blir alldeles hänförd. Som när jag läste Per Hagmans bok Pool i min ungdom ungefär. Johan Kinde skriver på ett oerhört träffande och snyggt sätt om sin ungdom att jag inte kan sluta läsa hans berättelse. Kanske borde jag plocka fram Lustans Lakejers debutskiva, kanske missförstod jag den härom året - om den är en bråkdel lika bra som denna bok så är det värt det.

1) Bon iver - For Emma, Forever Ago

Egentligen räcker det att lyssna på The Wolves (Act 1 and 2) för att förstå Bon Ivers storhet.

Till kompet av en ensam gitarr sjunger han om vad som "Might have been lost" och man förstår på en gång att detta är en man med ett krossat hjärta. Dock avslöjas detta redan i titeln som är så vacker att jag får ont i mitt eget hjärta: "For Emma Forever Ago". Som ni märker har jag svårt att skriva om den här skivan utan att klyschorna kommer och går i varannan mening men vad ska jag göra: Detta är en skiva som ligger mig oerhört varmt om hjärtat och får mig att tänka på en person som försvann ur mitt liv ungefär samtidigt som jag upptäckte Bon Ivers fina musik. Alltså har jag svårt att lyssna på denna skiva utan att bli lite nedstämd men det bevisar bara Bon ivers enorma låtskrivartalang, han kan sjunga om den där saknanden utan att bli sentimental och blödig. Undantaget må vara Skinny Love där han sjunger om en avslutad relation och nästintill skriker Who Will Love You?? Who Will Fight? med gråten i halsen. Sorgligt och blödigt men samtidigt helt fantastiskt vackert.

"Come on skinny love just last the year
Pour a little salt we were never here
My my my, my my my, my my my
Staring at the sink of blood and crushed veneer"

Egentligen kanske jag borde skriva om hur Justin Vernon fick sitt hjärta krossat, lämnade North Carolina för en stuga mitt i ingenstans i ett fruset Wisconsin. Kanske borde jag skriva om hur han lärde sig jaga och hugga ved men jag koncentrerar mig på det väsentliga - Det var där i Wisconsin som han skrev sångerna som skulle utgöra denna skiva som förföljt mig hela året. I avslutade Re:Stacks är han ensam med en gitarr där han varsamt plockar på strängarna och sjunger med sin falsett. Team är ett instrumentalt parti som ger andrum och Lump Sum har ett arrangemang som skulle passa att sjunga i kyrkan. For Emma Forever ago är ett av den här sidan årtusendets hittills mest uppriktigt vackra skivor som skulle passa perfekt bredvid "I am a Bird now" i cd-hyllan. Det är en skiva som jag inte alltid orkar lyssna på men när tillfället är det rätta finns det bara ett ord som kan beskriva dessa nio låtar: Perfektion. Bästa spår: Skinny Love, The Wolves (Act 1 and 2) och Re:Stacks.

2) Magnetic Fields - Distortion

Redan när jag fick reda på albumtiteln visste jag att detta skulle vara en skiva jag skulle älska sönder och samman. Distorsion är någonting jag är väldigt svag för och att Magnetic Fields (enligt mig världens bästa grupp) gjort en skiva fullt av just det kan ju inte bli dåligt. Tanken var att spela in en skiva som skulle låta mer Jesus and Mary Chain än Jesus and Mary chain själva och gruppens debutalbum Psykocandy var idealet. På pappret låter detta som världens bästa ide och det visade sig att så var fallet också. Det är nog så enkelt att Stephin Merritt inte kan misslyckas, allt han rör vid blir fantastiskt på grund av hans känsla för fina melodier och trots all dist som senaste skivan är inlindad i låter detta mest av allt bara som ännu en underbar Magnetic Fields skiva. Inledande nästintill instrumentala (en gång i minuter ropar bandmedlemmarna låttiteln) Three-way ger ett smakprov vad som komma ska för att sedan explodera i en sönderdistad gitarr som spelar melodin till singeln California Girls.  
Konserten på cirkus i somras hör till det bästa jag någonsin sett live och låtarna från Distortion stod sig faktiskt som höjdpunkter i dess avskalade versioner. Ovan nämnda låtar var minst lika bra akustiskt som albumets versioner.

Old fools och Ill dream alone med herr Merritt på sång står sig inte bara som skivans kanske bästa låtar utan också som kandidater som Magnetic Fields bästa låtar någonsin vilket är en stor bedrift. En desto större bedrift är att hur jämn skivan är och vilket löjligt hög lägstanivå Merritt har på sina låtar, egentligen är det bara Mr Misteltoe som jag inte tycker riktigt håller samma höga klass som det övriga materialet. Som vanligt har Merritt tagit hjälp av Shirley Shimms och Claudia som sjunger lika fint som alltid och höjer skivan flera snäpp (lyssna på Drive on, driver!) men det som gör detta till årets bästa är just på grund av melodierna som är omöjliga att undangå. Fans av Jesus and Mary Chain lär förtjusas av denna skiva.
Fans av Stephin Merrit och framförallt då Magnetic Fields lär älska denna skiva.
Alla fans av starka melodier, sånger om hur det känns att börja få livsångest, hur det känns att vara för full för att drömma och om hur mycket man egentligen hatar flickor från Kalifornien kommer att förstå vilken underbar skiva Distortion är. Bästa spår: Drive on driver, Old Fools, Ill dream alone och Three-way.

3) Joel Alme - a master of ceremonies

Vad kan man säga om a master of ceremonies som inte redan sagts? Jag träffade Joel Alme på Stockholm central för några månader sedan och ville berätta för honom vilken underbar debutskiva han gjort men nervös som jag var fick jag bara fram orden: "Öhh..din skiva är bra"och kände mig mest bara pinsam. Joel tackade i alla fall och verkade uppriktigt glad för mitt försök till att berätta hur betydelsefull denna debutskiva varit för mig. Jag fick en demoskiva signerat Herr Alme av min kompis Jonas tidigt under året och sedan dess väntade jag med höga förväntningar på att debutskivan skulle släppas. Jag blev knappast besviken: A master of Ceremonies är nio låtar som alla håller oerhört hög klass. I never said i was brave låter t o m ännu finare än demoversionen med de inledande storartade stråkarna och avslutande Honestly gör mig alltid lika gråtfärdig.

Den redan nämnda inledningen In your arms är en favorit med de snygga gitarrerna och The Queens Corner låter lika bra i albumformatet. Bäst blir det ändå i When The moon shakes med sina dramatiska stråkar som berättar om hur mediciner kan lugna ner tillvaron med ändå inte påverka i det långa loppet: Om hur livet ibland är som en enda stor berg och dalbana, en känsla som jag tror alla varit med om. Skivan är inlindad i vackra romantiska stråkar och naturligtvis Joels fina röst som låter som den när som helst ska spricka i och med hans fantastiska inlevelse och under hela lyssnades gång har jag en sorts känsla av att vilja åka härifrån i bröstet, iväg till soliga stränder och goda drinkar och jag tittar ut genom mitt fönster och ser hur regnet faller kallt och inser att hela livet springer ifrån mig... Sammanfattningsvis, A master of Ceremonies är en av årets utan tvekan bästa skivor. Bästa spår: I Never Said I Was Brave, When The Moon Shakes och Honestly.

4) Einstürzende Neubauten - The Jewels

Tysklands stoltheter, industri- avantgarderna i Einstürzende Neubauten fortsätter att vara ständigt aktuella och överraska med briljant skiva efter skiva. Bara ett år efter briljanta Alles Wieder Offen kommer nästa skiva och projekt och jag kan gladeligen säga att Jewels inte är något undantag. Juvelerna gick ut på att bandmedlemmarna skrev upp känslor, tempon och toner på kort som delades ut slumpvis innan man började spela. Sedan följde varje medlem instruktionerna på sina kort och allt sammanfogades av sångaren Blixa som återberättade sina drömmar. I praktiken låter det hela i mitt tycke ganska flummigt men det blev riktigt bra! Drömmarna känns lika psykedeliska som Neubautens åttiotals skivor och jag frågar mig gång på gång och Blixa ännu en gång fastnat i amfetamin-träsket. Någonting som jag på en gång tvivlar på när jag ser en väl talande Blixa i kostym berätta om olika sorters viner och under lyssnades vid flera tillfällen reagerar på att Neubauten aldrig låtigt lika lättillgängliga. 

Melodramatiska ballader varvas med skumma ljudexperiment och resultatet blir väldigt blandat men överlag en mycket intressant lyssning. De många abstrakta mellanspelen har många tyckt varit överflödiga på skivan och det kan jag väl på sätt och vis hålla med om, men det är trots allt Neubauten vi pratar om och deras exprimentlust har alltid tagit överhand.
Låtar som Bleib, Die Ebenen och Ich komme davon hör till bland det bästa jag till och med hört med Neubauten och det är inte direkt små ord.  Om du tillhör skaran som tyckte Alles Wieder Offen var för lugn och innehöll för många ballader är The Jewels ett perfekt komplement: Neubauten bevisar ännu en gång att de är industrins bästa och mest betydelsefulla band. Bästa spår: Die Ebenen, asonaten dostojevskij och Bleib.

5) Tape - Lumarium

Min relation till gruppen Tape kanske är lite orättvis mot de andra kandidaterna på min lista över årets bästa skivor men det kan inte hjälpas, jag älskar tape och skulle antagligen hylla och lyssna beundransvärt på vilket material som helst de skulle ge ut. Ni känner säkert igen den tanken, att det räcker att höra några sekunder i inledningen på en låt av en grupp för att känna en tillfredställande känsla som säger att detta är musik gjord för mig. Jag upptäckte denna trio genom en slump och blev genast fast i deras monotont vackra ljudvärld och jag har verkligen sett fram emot denna skiva som ännu en gång släpptes på världens kanske bästa skivbolag. Jag läste en recension av Lumarium där det stod att ibland så kan skivan kännas som att lyssna på tio pauser. Jag förstår verkligen det argumentet, det kan nog vara lätt att avfärda Tape just därför, att deras musik kan tyckas tråkig och för lugn men för att hänvisa till vad en recensent på en annan tidning skrev: "Har man tid att låna Tape ett öra blir rikligt belönad i längden, för "Luminarium" visar sig vara ett mycket vackert verk."
Jag förstår även hans tanke, det är nämligen lätt att bli beroende och fastna i tapes fantastiska ljudlandskap.

Okej, låtarna kommer inte upp i samma klass som höjdpunkterna på förgående mästerverket Rideau ( Sunrefrein, a spire)men att ha sådana förväntningar vore orättvisst och orealistiskt. Jag tror även att Tape inte gått in i studion med ambitionen att göra en ny Rideau, det känns mer som en återgång till Opera (även det en skiva jag skulle vilja kalla mästerverk) men med en väsentlig skillnad. Luminarium innehåller lite mer popiga och lättillgängliga låtar än på förgående alster (kanske vill tape bli mer uppmärksammade av den bredare publiken?) men inte för att låta sitt originella ljud och uttryck försvinna, jag har svårt att se att någon som tidigare varit förtjust i tape nu skulle avfärda Luminarium. Även låtarna är mycket kortare än på tidigare skivor, om detta är ett medvetet val eller inte har jag ingen aning om, det är dock ingenting jag reagerar specifikt på förutom att jag hade önskat mig en tolv minuter lång a spire att drömma mig bort i. Men jag ska inte klaga. Tape har en löjligt hög lägstanivå och Luminarium innehåller i mitt tycke inte en enda dålig låt.

Jag tycker att låtar som inledande lågmält försiktiga Beams med sin snygga gitarr och framförallt Reperto med sin beroendeframkallande orgel hör till det bästa Tape komponerat ihop hittills i sin karriär och det är inte små ord. Jag tycker att fler ska få upp ögonen för Sveriges kanske mest underskattade grupp, en instrumental trio som kan få ett enkelt ackord på en akustisk gitarr det att värka i hjärtat. Bästa spår: Beams, Fingers, Parade och Reperto

6)  El Perro Del Mar - From the valley to the stars

Det är svårt att göra en skiva av samma kaliber som fantastiska debuten Look Its el perro del mar men redan när jag hörde ett smakprov från From the valley to the stars andra skiva var all tveksamhet borta. Låten som heter Happiness won me over, som består av en ensam orgel och en kyrkokör kan vara bland det finaste Sarah Asspring spelat in och jag minns fortfarande den där vårdagen då jag tände en cigarett till kaffet, höjde stereon och lyssnade på den vackra psalmen. Jag kunde knappt vänta men dagen då den släpptes tog jag mig till skivaffären på Drottninggatan och inhandlade skivan med sexton nya låtar signerade El Perro Del Mar. Till min förtjusning höll resten av skivan även den oerhört hög klass.
Som exempelvis lågmälda Inner Island, den vemodiga balladen How did we forget och framförallt titelspåret som jag ännu inte lyssnat mig trött på där Sarah upprepar raden "From the valley to the stars." Egentligen vet jag inte vad som är så speciellt med El Perro Del Mar, ibland orkar jag inte ens lyssna på skivan, tycker den är tjatig och intetsägande medan ibland (mer ofta) kan jag inte vara utan hennes musik. Kanske passar hennes musik bäst de dagar då man känner sig lite vemodig och allmänt deppig. Jag har dock kunnat ta till mig hennes andra skiva mer än den första på ett sätt som kanske är ganska naturligt. 

Förändringen är nämligen påtaglig, gitarrbaserade poplåtar som var utmärkande från första skivan är borta (förutom avslutande visan your name is neverending) och denna gång är pianot i centrum men framförallt Sarahs försiktiga, ljusa och underbara sångstämma. Någonting som jag saknar i praktiken (mina favoriter på förra skivan var Coming down the hill och party) men inte alls när jag i själva verket lyssnar på senaste skivan.Sammanfattningsvis, denna skiva har inte bara en jäkligt snygg albumtitel utan är också en av årets i särklass finaste skivor. Bästa spår: Glory to the world, How did we forget, Happiness won me over och From the valley to the stars.

7) Håkan Hellström - För sent för Edelweiss

Min relation till Håkan Hellström har varit lite kluven på senaste åren. Kanske skulle det bli dags för oss två att gå skilja vägar och det kändes tråkigt och synd men samtidigt naturligt. Jag har ju älskat Håkans musik sönder och samman i så många år nu att det kanske var på tiden men naturligtvis blev det inte så. Naturligtvis blev det precis tvärtom. Efter samlingsskivan Nåt Gammalt, Nåt Nytt, Nåt Lånat, Nåt Blått var jag väldigt trött på Håkans musik. Samlingen tyckte jag var högst medelmåttig och när jag såg han spela på Gröna Lund förra sommaren var jag djupt besviken, det var första gången jag någonsin sett Håkan spela och inte tyckt att det var speciellt bra. Kanske hade han spelar ut sin roll, kanske han blivit en gammal upprepning på sig själv och sådana tankar for runt i mitt huvud samtidigt som jag kände att detta kanske skulle bli slutet på min och Håkans relation.

Därför var mina förväntningar på nya skivan inte speciellt höga tills jag hörde att gamla idolen Jocke Åhlund skulle producera nya skivan och när jag sedan hörde förstasingeln För en lång tid var alla tvivel bortblåsta, För sent för Edelweiss var en skiva att se fram emot. När jag slutligen fick skivan i min hand dröjde det inte länge innan jag insåg att Håkan gjort en av sina bästa skivor. För sent för Edelweiss känns som en naturlig fortsättning på Ett Kolikbarns bekännelser och innehåller tolv otroligt vackra poplåtar.

Singeln För en lång tid är bland det bästa Håkan någonsin gett ut på en skiva och även i albumformaten står sig den låten som en av de starkaste men jag har fått flera favoriter, kanske framförallt fina Långa Vägar och det lågmält vackra titelspåret. Det har pratats en hel del om att skivan är väldigt proggig och låter 70-tal och visst är det bara att hålla med åtminstone till en viss nivå. Allt prat om att detta är en vuxen skiva kan jag förstå. Zigenarliv dreamin låter tillexempel som ingenting Håkan tidigare spelat in och från början hade jag väldigt svårt med just den låten men plötsligt ter sig allt naturligt och det blir självklart att Håkan skulle komma med en skiva som låter just så här. 
 
Kärleksförklarelsen i souliga Kär i en ängel har vackra stråkar och Håkan sjunger finare än någonsin samtidigt som det är omöjligt att sitta still till avslutningsspåret Jag är inte skyldig nån nåt. Inledningen tro och tvivel är en berättelse om Håkans ungdom i stil med Jag har vart i alla städer och innehåller snygga körer och jag blir alldeles förälskad. Kanske kommer För sent för Edelweiss stå sig som Håkans bästa skiva, för tillfället känns det som så men kanske uttalar jag mig för tidigt. Oavsett så är detta en fantastisk skiva och jag ångrar att jag ens kunde tveka på Håkan. Bästa spår: För en Lång tid, Långa vägar, De fyra årstiderna

8) Pascal - Garlgberget

I väntan på Frankes uppföljare till Optimismens hån (som aldrig verkar vilja komma) så lyssnar jag på Pascals andra skiva Galgberget istället som är precis så bra som ryktena säger. Jag minns när jag hörde dem spela en bit från mitt tält en regning dag på Emmaboda för två år sen och visste då inte vilka Pascal var och i min bakfullhet ville jag bara att de skulle gå av scenen och att sångaren Isak Sundström skulle hålla käften ett tag. Nu ångrar jag rejält att jag inte gick och såg deras pastisch på postpunk som är ett vanligt begrepp på deras musik. Men alla har väl varit unga och dumma, Pascal är ett av Sveriges intressantaste band, hur kan man inte fastna för konceptet med en trio från Gotland som gör Jesus and Mary Chain influerad pop på svenska? Skivan har fått höga betyg praktiskt taget överallt och positiva recensioner med vad är det då som gör Pascals musik så bra, vad är så tilltalande?

Är det den distade basen, de snygga riffen som gör att det känns som mina högtalare ska spricka eller kanske Isak Sundströms härliga röst? En blandning naturligtvis, helheten, men det som gör Pascals musik så unik och oemotståndlig är texterna som är det bästa jag hört på väldigt länge."Din andedräkt smakar kött och mjölk/ Längst i nacken rinner svett, Jag längtar efter dig!"

Låtarna består oftast bara av små rader som gång på gång upprepas och jag blir alldeles beroende. Jag vill veta mer om texterna, inte minst efter jag läste en novell som Isak Sundström skrev om en märklig cykelsemester som fick mig att skratta högt, killen borde skriva en bok. Jag tror det att det som gör texterna så bra är framförallt det ärliga uttrycket som får mig att känna att Pascal verkligen menar vartenda ord de sjunger, t o m i inledningsspåret där textraden "Jag ska bygga någonting stort och vackert/ Som jag ska krossa er med" upprepas gång på gång. Galgberget är tolv korta och fantastiska poplåtar som jag tror många kan ta till sig så om ni som mig känner abstinens efter en uppföljare till Optimismens hån kan detta vara ett perfekt komplement. Avslutande titelspåret är för övrigt en av de finaste balladerna jag hört på länge: Du satt i soffan på det där sättet/ Du såg ner i golvet/ Jag vet ju att du skriker, jag ser ju att du skriker/ Jag kan ta dig bort härifrån... Bästa spår: Min enda vän, Jag längtar efter dig, cadillac och Titelspåret

9)  Parker Lewis - S/T

Jag förstod aldrig storheten som alla verkade se i låten Hjältar och det gör jag än mindre idag. På Parker Lewis självbetitalde skiva finns en engelsk variant med som bär titeln Heroes (såklart!) men det får mig ändå inte att förstå. Tycker det är skivans enda svaga spår och brukar hoppa över den, men vad spelar det för roll, i övrigt har Paker Lewis inte bara gjort en fantastisk debutskiva utan även en av årets finaste skivor där han går i Richard Hawleys fotspår och sjunger vackert till kompet av akutiska gitarrer och storartade stråkar.

Det är lätt att dra paralleller till Jens Lekman men allting som Jens misslyckades med på Night Falls Over Kotredala lyckas Parker Lewis med. Jag ser istället detta som en tvillingskiva till a master of ceremonies, bara något mer naiv, förhoppningsfull och lycklig. Eller som en ung Richard Hawley som tar ut svängarna mer. Parker Lewis är en romantiker som älskar Woody Allen, samplar Monica Zetterlund och sjunger om New York som drömmarnas stad.
I låten Bash the Cynicals började jag snabbt tänka på Tough Alliance så när jag senare fick reda på att just Parker Lewis under namnet Alvy singer remixat just nu Tough alliance Leg 7 under året blev jag knappast förvånad. Parker Lewis debutskiva är lyckliga poplåtar och svensk popmusik när den är som bäst. Bäst blir det kanske i inledande Via Emilia där stråkarna får ta den största platsen och parker Lewis sjunger fint med sitt försök till croonerröst och jag drömmar mig bort till varma stränder, iskalla drinkar och ehh..New York. Bästa spår: Via Emilia, Basch The Cynicals och 75 days.       

10) Markus Krunegård - markusevangeliet

Markus Krunegårds förstasingel med titeln Jag är en vampyr måste vara en av de bästa singlarna som släppts i det här landet någonsin. Jag överdriver inte ens det minsta med detta uttalande, jag kommer inte ens ihåg när jag sist föll så pladask för en enskild låt och den har varit mitt soundtrack den senaste månaden. Jag har sjungit den ett flertal gånger på fyllan, suttit på mitt rum och spelat den på gitarr och den har spelats oavbrutet på förfester, i min ipod, ja, överallt. Jag minns (dock knappt) hur jag skulle åka nattbussen hem en dimmig natt för några veckor sen och var så uppslukad av den fantastiska låten att jag var tvungen att dela med mig av den genom att gå runt till samtliga främlingar på bussen och låta dem lyssna, de flesta tyckte den var bra, andra tyckte den var värdelös och några invandrare bara skrattade åt mig. Jag lyssnar på låten så gott som dagligen men har ännu inte tröttat en sekund. Hursomhelst, Jag är en vampyr är en genialisk poplåt som alla borde lyssna på.

Mina förväntningar på skivan med snygga titeln Markusevangeliet har varit väldigt höga och jag har verkligen längtat efter att få höra resten av hans material. Denna något tråkiga onsdagskväll sitter jag ensam hemma och lyssnar om och om igen på dessa tretton mestadels lågmälda spår och visst är skivan så bra som jag hade hoppats på trots avsaknaden av någon riktig hit i stil med Jag är en vampyr. Igår satt jag och några vänner och diskuterade hans musik över några öl och flera tyckte att Markus texter var för dåliga, ett uttalande jag inte alls kan hålla med om, under skivans gång imponeras jag istället ständigt över de enkla vardagsbetraktelserna som Markus använder sig av. Orden och meningarna känns i hela hjärtat och jag måste citera det bloggaren Gorillan skrev för en tid sen om Markus texter: "Det är en konst att vara både självutlämnande och banal. Det jag gillar med Krunegårds låtar är framförallt texterna - de är nämligen helt befriade från Jocke Bergs krystade meningsformuleringar (åtminstone dagens Kent)." Jag har aldrig riktigt fastat för Laaksos musik, gruppen där Markus annars sjunger och spelar gitarr men nu faller alla bitar på plats, nu har han hittat ett eget originellt och oemotståndligt uttryck där fina melodier står i centrum inlindade med en minst sagt skönsjungande Markus som verkar vara helt medveten om vilken fantastisk debutskiva han gjort, en med andra ord modig och självsäker skiva.    

Markusevangeliet är en egen, spirituell och vacker musikupplevelse. Där Håkan Hellströms senaste får mig på danshumör och gör att jag får ett leende på mina läppar så ämnas Markusevangeliet mer till eftertanke, en skiva som får mig att börja tänka på gamla ofta jobbiga och känsloladdade minnen och orden Det kostar att ha kul jämt gör mig ständigt lika nedstämd. Men dessa känsloladdade popsånger är det nästintill omöjligt att stå emot, klyschan att det är som han sjunger rader ur min dagbok känns mer rättvis än på länge och ännu gång på kort tid har jag hittat en skiva att älska sönder och samman. Bästa spår: Jag är en vampyr, Maria och Jag och Samma nätter väntar alla

Nu får det fan vara nog. Idag skulle jag ta pendeltåget hem från staden då jag till min förfäran fick se att tåget (som så många gånger förr) var inställt. Bitter och förbannad ställde jag mig och frös på centralstationen och svor och muttra för mig själv. Som tur var kom nästa tåg efter bara en liten stund, dock så var det nu massor med folk som skulle på samma tåg. Jag fick slåss med armbågarna för att komma så nära dörrarna som möjligt när tåget bromsa in och jag tror jag råka förstöra en gammal kärrings glasögon med min aggressiva stil. Det gjorde ingenting som tur var, för att få sittplats på pendeltåget är alla regler tillåtna, djungelns lag är det som gäller och alla sprang in i vagnen så fort dörrarna öppnades. Jag fick en sittplats som tur var men fick ångest nästan omgående eftersom en tjock arabisk gubbe som stank svett satte sig bredvid mig och tryckte sin varma kropp mot min. Tåget började långsamt åka för att sedan plötsligt stanna. Ur högtalarna följde ett meddelande som löd någonting om ett signalfel. Luften började bli svag i den överbefolkade vagnen och inte ens Neubauten i mina hörlurar kunde hjälpa mig, jag började få panik. Som tur var började tåget åka och efter några stationer hade mycket folk gått av och det var inte längre lika trångt. Plötsligt kom ett gäng invandrare i grupp in i vagnen, jag blev rädd och började acossiera till olika kriminella gäng, Hells Angels, Maffian, Latin Kings, Lugna Gatan och allt vad de nu kallar sig. Det visade sig att de i själva verket jobbade på Sl och utförde en biljettkontroll. Jag lämnade fram mitt busskort och kontrollanten kollade på det med ett hånflin. Han sa att jag behövde visa något sorts bevis på att jag verkligen studerade.

Jag tog fram mitt Csn kort som tydligen hade gått ut för en vecka sen. Jag hade inte ännu fått något nytt kort hemskickad i brevlådan och förklarade det för kontrollanten som jag hoppades skulle vara förstående (jag hade ju ett kort som precis gått ut!) men han bara skakade på huvudet och gav mig böter på 1200 kronor och beslag tog mitt busskort. Jag frågade vad han höll på med, berätta att jag ville ha tilbaka men han verkade knappt lyssna på mig längre.

Jag blev naturligtvis ilsken, började svära och höja rösten att jag skulle få tillbaka mitt busskort och jag fan inte tänkte betala några böter. Då kom resten av hans gång och ställde sig i en hotfull halvcirkel runt mig. Jag fick gå hem från jakobsberg (i stormväder dessutom!) och nu har jag alltså inget busskort. Jag har en dunk med bensin i garaget samt ett tiotal Pressbyrån tändare. Jag tänkte åka till Sls huvudkontor (vid stadshagen) på förslagsvis tisdag och tända eld på skiten. Alla som är med mig i kampen kan möta upp mig och hjälpa till att slå ett slag för den lilla människan. Jävla kuk-SL!

Jag tror inte min kusin förstod vilken inverkan Nick Caves musik skulle ha på mig den där dagen han gick och köpte Murder Ballads och gav den till mig i present .  Nick är inte bara den artisten som kanske tar störst plats i min skivsamling utom den artisten jag lyssnat mest på under de senaste åren och dessutom betytt mest för mig. Så nu var det på tiden för mig att inhandla hans samlade b-sidor och rariteter. Varför jag ville ha den samlingen har väl framförallt tre skäl: 1) Jag ville höra b-sidorna till de makalösa singlarna till mästerverket The Boatman's Call. 2) Jag ville höra Kylies sångstämma ersättas med Blixa Bargelds i Where the wild Roses grow. 3) Jag älskar praktiskt taget allt material Nick Cave någonsin gjort så naturligtvis ville jag ha även ha hans b-sidor och rariteter i min ägo. Samlingen består av bara av en pappask innehållandes tre cd-skivor. Hur kan man inte älska detta?

Nick Cave har själv sagt att han tycker synd om fans som jagar på eBay efter utgångna skivor och köper dåliga tributeskivor bara för att få höra en enda låt med sin favoritartist så vad gör han? Han samlar naturligtvis allt material på en enskild volym utan något större mankemang och utformar det hela med minimal formgivning och information, bara låttitlarna och var man tidigare knappt fått en chans att höra dem så jag kan köpa trippel skivan på nyöppnade MediaMarkt i Barkarby för hundrasjuttio kronor. Hur låter det då?

Det som på en gång slår mig är hur otroligt hög klass det är på låtarna. Jag förvånas gång på gång att många låtar ratades för att få vara med på ordinarie skivorna när de i själva verket i mitt tycke skulle vara självklara. Första skivan inleds med en akustisk version av Deanna, en låt som jag i vanliga fall inte är så förtjust i men i denna version låter det underbart med sin snygga övergång till O Happy Day och tredje skivan avslutas med ljuva Under this moon med lyckliga orglar och mandoliner. Allting däremellan är fantastisk musik skriven av en av de bästa låtskrivarna som existerat. Några har påpekat att samlingen inte är komplett; till exempel saknas ju de Beatles-covers Nick gjorde till filmen I Am Sam, och hans tolkning av Kurt Weills 'Mack The Knife' men förklaringen är enkel eftersom kravet för låtarna för att få hamna på denna samling var att Nick spelat in dem just med sitt fantastiska kompband The Bad Seeds. Nick själv säger att denna box är det mest intressanta han någonsin släppt och ibland är jag beredd att hålla med honom. Som i den xylophone-baserade Come into my sleep, vackra distade Helpless och hjärtskärande Train song som faktiskt är tre av de bästa låtarna Nick komponerat ihop under hela sin karriär. Stora ord.

Det enda negativa jag kan säga om skivan är att några spår redan har släppts på hans ordinarie skivor som The Moon is a gutter, Scum och covern på Black betty (Dock är samtliga fantastiska). Märkliga Cocks N Asses (med en lika märklig titel) är en låt som jag snabbt brukar byta förbi och kanske finns det fler poänglösa experiment som inte borde ha lämnat studion men detta väljer jag att bortse från nu för bland dessa femtiosex (!) låtar finns så mycket fantastisk musik att jag inte kan annat än att skratta mig lycklig. I och med denna samling bevisar Nick Cave en gång för alla att han är en av de största och bästa artisterna som existerat. B-sides an Rarities är ett måste i skivsamlingen.  

Jag läste precis ut Norwegian Wood av Haruki Murakami som är den tredje boken som jag nu läst av denna japanska författare. Stilen känns igen som vanligt i Murkamis fall, i Tokyo är det mesta amerikaniserat, man lyssnar på amerikansk musik, äter hamburgare och röker Marlboro. Detta är dock en av tjusningen med hans författarskap, kontrasten mellan de två världsdelarna förtjusar och förbryllar samtidigt som Murkami målar fram så starkt självklara romanfigurer som får mig att fundera på om boken bygger på fiktion eller verklighet.

Den handlar kortfattat om den trettiosjuårige Toru Watanabe som en dag hör den klassiska Beatles-låten "Norwegian Wood" spelas i en sliskig orkesterversion i ett flygplan och plötsligt så är det som om hans huvud sprängs i bitar. Som av en blixt väcks minnet av en kärlek han upplevt i skarven mellan tonår och vuxenhet. Hon hette Naoko, och var flickvän till en av hans vänner. Vi kastas med en gång tillbaka i hans ungdomsår, hur han pluggar på universitetet men känner att han inte platsar in. Hans dragning till olika kvinnor och bekymmer som ständigt överöser hans tillvaro står i centrum medan vi i förbifarten får läsa om hur landet är oroligt och fullt av demonstrationer och uppror. Norwegian Wood är en intensiv kärlekshistoria som gör att jag inte kan sluta läsa och jag är väldigt positivt överraskad eftersom jag tyckte boken jag senast läste, Fågeln som vred upp världen gick lite väl ofta på tomgång.  Norwegian Wood är en fängslande roman från början till slut men jag håller fortfarande Kafka på Stranden som Murkamis bästa.  

Hösten är så vacker. Löv överallt och regn i luften, dock huvudvärk sen gårdagen och jag bestämde mig för att gå och handla lite skivor. Vid centralen stötte jag på Joel Alme och fick för mig att gå fram och säga hur mycket jag gillar hans skiva men det blev mest lite pinsamt eftersom jag plötsligt blev blyg och inte fick fram ordentliga meningar: Ehh, din skiva är så himla bra! Han blev alla fall glad och tackade hjärtligt och jag tog mig till Drottninggatan för att sedan vandra därifrån med bland annat Tapes senaste skiva Lumnarium i handen, en skiva jag lyssnat oavbrutet på sen den släpptes tidigare i höstas. Jag läste en recension av Lumarium där det stod att ibland så kan skivan kännas som att lyssna på tio pauser. Jag förstår verkligen det argumentet, det kan nog vara lätt att avfärda Tape just därför, att deras musik kan tyckas tråkig och för lugn men för att hänvisa till vad en recensent på en annan tidning skrev: "Har man tid att låna Tape ett öra blir rikligt belönad i längden, för "Luminarium" visar sig vara ett mycket vackert verk." Jag förstår även hans tanke, det är nämligen lätt att bli beroende och fastna i tapes fantastiska ljudlandskap.

Okej, låtarna kommer inte upp i samma klass som höjdpunkterna på förgående mästerverket Rideau ( Sunrefrein, a spire)men att ha sådana förväntningar vore orättvisst och orealistiskt. Jag tror även att Tape inte gått in i studion med ambitionen att göra en ny Rideau, det känns mer som en återgång till Opera (även det en skiva jag skulle vilja kalla mästerverk) men med en väsentlig skillnad. Luminarium innehåller lite mer popiga och lättillgängliga låtar än på förgående alster (kanske vill tape bli mer uppmärksammade av den bredare publiken?) men inte för att låta sitt originella ljud och uttryck försvinna, jag har svårt att se att någon som tidigare varit förtjust i tape nu skulle avfärda Luminarium.

Även låtarna är mycket kortare än på tidigare skivor, om detta är ett medvetet val eller inte har jag ingen aning om, det är dock ingenting jag reagerar specifikt på förutom att jag hade önskat mig en tolv minuter lång a spire att drömma mig bort i. Men jag ska inte klaga. Tape har en löjligt hög lägstanivå och Luminarium innehåller i mitt tycke inte en enda dålig låt. Jag tycker att låtar som inledande lågmält försiktiga Beams med sin snygga gitarr och framförallt Reperto med sin beroendeframkallande orgel hör till det bästa Tape komponerat ihop hittills i sin karriär och det är inte små ord.
Jag tycker att fler ska få upp ögonen för Sveriges kanske mest underskattade grupp, en instrumental trio som kan få ett enkelt ackord på en akustisk gitarr det att värka i hjärtat.

Jag känner mig ganska ofta ledsen och deprimerad. Speciellt känner jag så på söndagar och måndagar av någon märklig anledning. Ett väldigt vanligt fenomen som de flesta försöker undvika, även jag. Tyvärr så är det lättare sagt än gjort, det finns en rolig serie där massa folk dansar och är glada, under bilden står texten "En del är för dumma för att ha ångest, det är smart!", jag tycker att den är texten är fantastiskt bra. Ibland när jag vaknar och det är kallt utanför fönstret och det finns ingen som ligger bredvid och allt känns allmänt förjävligt brukar jag tänka på den serien och genast bli lite gladare. Man får göra det bästa av situationen för att glömma bort sin ständiga ångest och tristessen man känner eller rastlösheten eller vad det nu kan vara som man går runt och tänker på. En del människor tar droger eller dricker på tok för mycket alkohol, det kanske är kul men nog inte så smart i längden.

Jag spelar musik för att lätta upp tillvaron, både i band och i min ensamhet. Spelar massa poppiga ackord och skriver texter om kärlek. Det går ju inte att skriva om någonting annat än kärlek, olycklig sådan ofta med väldigt dålig engelska, men det blir ganska fint ändå. Jag tycker att allting som man gör som kommer direkt från hjärtat sällan kan bli dåligt, kanske är det därför jag gillar väldigt mycket musik, kanske är det av samma skäl jag ogillar mycket musik. Just nu håller jag och min kompis Mattis på med ett projekt ganska mycket som vi kallar för Wayward buses (den som vet varifrån vi tagit namnet får pluspoäng) och det är väldigt roligt. Vi har spelat in en hel del låtar som går att lyssna på vår myspace och fler låtar kommer det bli. Gå gärna in och lyssna! Jag spelar gitarr och sjunger (oftast) och Mattias spelar fiol eller bas (oftast). Jag ska även nämna min vän Johan som hjälper oss att spela in på sitt pojkrum, ofta med mycket alkohol inblandat.
Lyssna här: http://www.myspace.com/thewaywardbuses

Erlend Loe är en författare jag hört talas om ett flertal gånger men i själva verket aldrig läst någonting av. Dumt nog har jag dragit slutsatsen att det skulle vara värdelös litteratur eftersom den är så pass populär, ungefär som med Paulo Coelho. Vi lever ju i ett land där var femte svensk eller någonting i den stilen sett Gyllene tider live (jag har gjort det!), borgarna styr och Wallander visas ungefär en gång i veckan på tv, så visst ska man inte lita på att någonting är bra bara för att det är kommersiellt lyckat för bra smak och framgång går som bekant inte alltid hand i hand. Hursomhelst sa Anna-Karin att jag måste läsa Naiv Super för hon tyckte det var en de bästa böckerna hon läst och då gav jag den en chans och det är jag glad att jag gjorde! Jag fastande på en gång i Loes enkla språk där han beskriver huvudpersonens trista tillvaro på ett sett så det är omöjligt att inte skratta. Den tjugofemårige huvudpersonen har två vänner, en bra och en dålig och så har han en bror som inte är alltför sympatisk i sitt tycke. När brodern slår honom i krocket på hans tjugofemårsdag hemma hos deras föräldrar förändras plötsligt världen en smula och ingenting tycks vara som förut. Resan till New york där han umgås med sin bror gör mig full av skratt och hans tankar kring tid som gör mig alldeles yr. Jag läste ut boken under en kväll och bestämde mig för att redan dagen efter åka till akademibokhandeln för att sedan läsa ännu en bok av Erlend Loe.

Jag bestämde mig för boken med titeln Blåst eftersom jag på en gång fastande för den intressanta baksidestexten. "Hon kommer allt oftare, sent om kvällen, och innan den unga mannen vet ordet av har hon flyttat in i hans liv med tolv medelstora papperskassar och en gräddgul byrå. För att slippa närheten börjar han tillbringa mer och mer tid i simhallen..."  På många sätt och vis liknar Blåst och Naiv super varandra. Båda är skrivna i Jagform och den nästintill likgiltigt raka beskrivningarna och tankarna som beskrivs i böckerna är identiska. Inte för att det är någonting negativt, Loe har hittat ett uttryckssätt som passar honom och fortsätter på samma spår. Dock så fastnade jag inte för Blåst på samma sätt som Naiv super, språket överraskande mig inte längre och kanske är det så att Loe är en författare som man lätt kan få för mycket av. Hursomhelst får jag tacka Anna-karin för tipset och jag kan inget annat än att rekommendera alla att som inte bekantat sig med Loes författarskap att göra det.

Me and you and everyone we know är en av de bästa filmerna jag någonsin sett så när jag fick reda på att Miranda July som skrev, regisserade och spelade en av huvudrollerna i denna film även skrivit en bok så dröjde de inte länge fören jag inhandlade den och började läsa de femton novellerna som är innehållet i hennes debutroman med titeln "Ingen hör hemma här mer än du". Titeln är lika vacker som det rosa omslaget och det dröjde bara några sidor innan jag var försjunken i Mirands berättelser om de något udda karaktärerna som utgör denna bok. Liksom hennes film så är stämningen omgående både absurd och enkelt konkret och normal att man inte riktigt vet vad man ska tycka. Det bästa ordet för att beskriva detta är nog - mänskligt. Bland novellerna finns det många som blivit mina favoriter men den som framförallt stannat kvar i minnet är den om simklubben som handlade om en kvinna som hade simlektioner i hennes lägenhet två gånger i veckan.  "Du frågade och frågade och dina gissningar var så otäcka och egendomliga. Hade jag varit en hålldam? Var Belvedere som Nevada, där det är lagligt med prostitution? Var jag naken hela det där året? Verkligheten började framstå som torftig. Och med tiden gick det upp för mig att om sanningen kändes tom, då skulle jag antagligen inte vara din flickvän länge till."

Miranda skriver så självklart att man aldrig unders läsandes gång ställer några frågor.
Man bara fastnar i hennes enkla men ändå originella språk och man läser sida efter sida på högspänn för man vet att när som helst sker det oväntade, den absurda vändningen som sker så snyggt att man inte kan annat än applådera Miranada för vilken fantastisk debutroman hon skrivit. Nu efter läsningens gång blev jag väldigt sugen på att se om hennes film på nytt (någon som vet om hon har några planer på att göra en ny?) och själv skriva lite noveller, jag blev väldigt inspirerad av denna bok och det är ett betyg gott nog. Sammanfattningsvis kan jag säga att om man som mig gillade Me and you and everyone we know så kommer du garanterat gilla denna bok. Om du inte sett filmen så borde du genast göra det och sedan läsa boken, två små charmerande mästerverk. Femton noveller om sykurser, familj, sömnlösa nätter, droger och kärlek - Kan det bli bättre?

Nu är verkligen hösten här, på riktigt. Jag går konstant runt och fryser och känner mig allmänt nere och tråkig men det är tur att det finns fin musik som kan muntra upp i denna tristess. Att sitta och drömma sig bort med ett par hörlurar är bättre än all medicin. Jag tänkte skriva lite om en skiva som ofta blir lite bortglömt och visst är det på sätt och vis förstårligt: kanske innehåller den inte riktigt lika raka och lättillgängliga poplåtar som det går att hitta på Let Love in och visst innehåller den inte någon Mercy seat, Deanna eller New morning som fanns på efterkommande Tender Prey men Nick Caves and the Bad Seeds: Youre Funeral my Trial är ingenting annat än ett mästerverk och det tycker jag alla bör upptäcka. Det sägs att knark har dåligt inflyttande på tillvaron men kanske är det bara ett rykte. Det verkar som om desto mer Nick Cave knarkade desto bättre musik skrev han.

Endast tre månader efter skivan Kicking against the pricks där Cave tolkade artister som betytt mycket för honom musikaliskt och efter nyligen just släppt sin debutroman (And The Ass Saw The Angel) var det dags för den fjärde soloskivan på mindre än tre år och ryktet säger att ett flertal bandmedlemmar var fast i ett tungt drogmissbruk och kanske är det därför Youre Funeral my trial låter som det gör. Mörk, svart, och nästintill obehagligt ibland.
När musiktidningen Sonic resumerade Caves musikkarriär i början av millenniumskiftet så skrev de om detta mästerverk "Det vilar mörka skyar och en klaustrofobisk stämning över hela skivan" och visst håller jag med på flera sätt och vis. Det är en svår skiva att greppa och mörk domedagsstämning blandas med vackra ballader, det är en svårlyssnad skiva samtidigt som den innehåller melodier som fastnar på en gång.

Låtarna på skivan är splittrade och vid en första genomlyssning kan man avfärda skivan som ojämn men efter ett tag inser man njutningen med blandningen av gothic blues och fantastisk pop. Inledande titelspåret kan jag inte lyssna mig trött på med sitt fina, något sorgsna piano. Stranger than kindness är en skrämmande låt med darrande gitarrsträngar och om skivans kanske kändaste låt: The Carny sa gitarristen Blixa Bargeld: "Jag försökte få min gitarr att låta som en döende häst, jag tycker jag lyckades ganska bra". Det som framförallt gör Youre funeral my trial till en så pass stark skiva är låtarna med dess beroendeframkallande melodier, ett Bad Seeds som låter hur snyggt och tajt som helst och Caves sånginsatser som jag inte med ord kan beskriva. Balladen Sad waters måste för övrigt vara bland de vackraste Cave någonsin komponerat ihop och han börjar ta form som en av de bästa textförfattarna som existerat: "Mary in the shallows laughing over where the carp dart. Spooked by the new shadows that she cast, across these sad waters and across my heart."

Mördarballaderna i all ära, den personliga självuppgörelse i lågmälda och vackra Boatmans call, storartade klassikern Let love in, Ja egentligen är alla Caves skivor värda att lyssna in sig på men glöm inte mästerverket från 1986, skivan där bandet verkligen började ta form och som innehåller några av Caves absolut största stunder. En perfekt skiva för årstiden då jag i min höstångest lätt kan känna igen mig i den "crooked man" Cave sjunger om i titelspåret.

Jag känner mig lite smått melankolisk en grå dag som denna. Igår var jag full och dansade på baba sonic (överraskande nog) och idag känner jag mig bakfull och less på livet. Jag sov hos min vän Mattias och kom nyss hem och sitter och dricker kaffe och känner mig allmänt äcklig. Det känns som jag luktar illa och borde duscha men vet inte om jag orkar. Istället lyssnar jag på Fleet Foxes, en av årets hittills kanske största hypar och de fina sångstämmorna gör mig lite gladare i alla fall. Egentligen kanske det är lite sent att skriva om Fleet Foxes debutskiva men det struntar jag i. Seattlebandet dök upp från ingenstans med sin vackra folkpop och känns som ett band som kan bli hur stort som helst, jag ångrar verkligen att jag inte åkte ner på Way out west och såg deras spelning men förhoppningsvis kommer det fler chanser. Jag har haft skivan ett ganska bra tag nu och den plockas fram då och då och låter alltid lika bra. De flesta har väl vid det här laget hört den storartade, oemotståndliga white winter hymnal som jag inte kan sluta lyssna på. Det låter som en liten gosskör som vill låta som Beach boys och resultatet är en av årets absolut bästa låtar alla kategorier. Detta är också en av skivans höjdpunkter och det är synd att inte riktigt alla låtar håller samma klass.

Inledningen sun it rise känns lite missvisande och tråkig och ragged wood känns mest jobbig att lyssna på eftersom Fleet Foxes är ett så pass duktigt och egensinnigt band att de inte ska behöva göra sån där platt pop. Men tur nog finns det en hel del fantastiska låtar som väger upp dessa missöden, en favorit är vackra He doesnt know why med en melodi som är omöjlig att stå emot, balladen your protector ger mig alltid en tår i ögat och oliver james är en allsångshymn värdig att ha i psalmboken. Musiken är avskalad men samtidigt inte, det bygger oftast på akustiska gitarrer men runt omkring kan jag höra tamburiner, banjo och skrammel som är oerhört snyggt och det beror både på begåvningen detta band besitter plus den väldigt snygga produktionen, det är lätt att sjunka in i folkpopen. Det är både lätt och lockande att börja räkna upp referenser men Fleet Foxes är så pass egna att de inte ska jämföras med massa andra band. Don't believe the hype sjöng Public Enemy en gång i tiden men det påståendet stämmer inte alltid för denna gång är hypen berättigad. Jag kan rekommendera alla som är svaga för snygga sångstämmor och poplåtar där melodin står i centrum att lyssna på Fleet Foxes, det är nog svårt att bli besviken. Betyg: 8/10  

Andrej Kurkovs bok om huvudkaraktären Viktor och hans pingvin är en märklig bok. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag tyckte om den eller inte. Ojämn kanske är rätt i ord, ibland kunde jag inte sluta läsa och tjusades av den skrämmande stämning som genomsyrande nästan alla 300 sidor där korruption och otrygghet var närvarande ständigt men till och från tyckte jag mest att boken gick på tomgång, som om det hände för lite för att få mitt intresse att hålla i sig.  Trots detta läste jag snabbt ut boken, det tog bara några dagar trots att jag inte la ner mycket tid på läsandet. Det är försej en både kort och lättläst bok men anledningen varför jag läste ut den så snabbt beror just på att jag ständigt förundrades och nyfiket ville få reda på hur det skulle sluta. Nu när boken är utläst vet jag fortfarande inte riktigt om jag fått svar på det.

På baksidan går det att läsa: "Viktor känner sig ensam. Hans flickvän har lämnat honom och han lyckas aldrig slutföra sina storslagna romanförsök. Som enda sällskap har han Misja, en deprimerad kungspingvin som han fått från djurpaken i sin hemstad" och visst blir man nyfiken på berättelsen. Relationen mellan Viktor och hans pingvin passerar ganska obemärkt förbi (vilket jag inte riktigt reagerade på fören boken var slutläst) och korruptionen i det post-sovjetiska Ukraina står det på baksidan ska vara ett centralt ämne men jag vet inte om det heller var någonting som jag reagerade på. Istället så fastande jag för den mystiska stämningen som är nästintill obeskrivlig, det är som att lyssna på Nick Caves låt "Well of Misery", orden räcker inte till. Som sagt vet jag fortfarande inte om jag tyckte boken var bra eller dålig. Hursomhelst hörde jag att det kommit en fortsättning med titeln "Pingvin försvunnen" och den kommer jag inhandla i veckan och läsa uppmärksamt.

Inget band har antagligen betytt så mycket för mig på senare år som The Magnetic Fields. När jag upptäckte Stephin Merritts låtskrivande för några år sen i och med trippelskivan, mästerverket och antagligen den bästa skiva som någonsin gjorts: 69 love songs så var det kärlek från första början. Det räckte med att höra Merrit ta ton med sin mörka barytonstämma i inledande absolutely cuckoo för att förstå att detta var ett band jag skulle älska sönder och samman. Ingen skiva har spelats mer hos mig och det är helt otroligt att jag ännu inte tröttnat på dessa 69 kärleksbetraktelser som överglänser varandra så gott som dagligen. Som textförfattare betraktat kan jag bara komma på Nick Cave som skriver lika träffande, humoristiska, ärliga och vackra texter. Men medan Nick Cave har en sorts intellektuell, ofta svårtolkad och religiös (pretentiös enligt många) infallsvinkel i sina samhällsbetraktelser så gör Merrit det mer med glimten i ögat, hans texter är ofta hysteriskt roliga samtidigt som han menar vartenda ord i textraderna, det är hans liv han sjunger om. Men plötsligt kan textförfattandet byta skepnad, plötsligt är kärleksberättelsen mer än bara en rolig historia och när Merrit slänger ut sitt hjärta i texthäftet så blir det de vackraste kärleksballaderna som någonsin skrivits: "They say there's a sun in the sky but me, I can't imagine why. There might have been one before you were gone but now all I see is the night, so I don't believe in the sun. How could it shine down on everyone and never shine on me. How could there be such cruelty? The only sun I ever knew was the beautiful one that was you. Since you went away it's night-time all day and it's usually raining too. The only stars there really are  were shining in your eyes. There is no sun except the one that never shone on other guys the moon to whom the poets croon has given up and died. Astronomy will have to be revised"

Jag läste någonstans där någon skrev att Merritts låtskrivande kan ställas mot de största tonsättarna och musikmakarna, från forntida Bach fram till nutida Morrissey. Stora ord men i min värld stämmer det mer än väl, få artister kan få mig så rörd genom bara några till synes enkla formuleringar. Det gör ont I mitt hjärta att lyssna på Magnetic Fields. Deras fina melodier och fantastiska texter är beroendeframkallande. Jag har så mycket minnen förknippade med deras musik men samtidigt kan jag inte sluta lyssna på dem. De hundrasextio låtarna som jag har med deras musik går inte att lyssna sönder och trots att man kan tycka lite vadsomhelst om deras musik men det går inte att förneka hur storartat Merritts kreativitet är och vilken hög nivå han har på sin musik. Han är en man med höga ambitioner som alltid lyckas överträffa sig själv.

Inför spelningen på cirkus var jag nervös och minst sagt förväntansfull. Jag hade innan aldrig sett Magnetic fields spela live och det var som att få en lite dröm uppfylld. Med en akustisk uppsättning bestående av stränginstrument, cello och piano kom man så långt ifrån ljudet som var synonym för senaste skivan Distortion (som låter exakt som titeln antyder) som möjligt med ändå passar denna nya kostym låtarna förvånansvärt bra. Gruppen framförde vackra versioner av de bästa låtarna från senaste skivan som Courtesens, Drive on driver och kanske framförallt Old fools som var en av kvällens stora höjdpunkter. Annars så är materialet väldigt utspritt, förutom mycket låtar från 69 love songs så spelades det både The Gothic Archies och The 6th vilket gjorde mig väldigt glad. Bandet var riktigt tajt och mellansnacket var sådär märkligt som man hade förväntat sig där bandet drog massa dåliga katolska och judiska skämt som jag ändå skrattade åt eftersom jag hade druckit en hel del vin. Ibland blev jag lite rastlös under spelningens gång (jag har svårt att sitta stil länge) men som tur är blev det en femton minuters paus mitt i så man hann dricka mer vin och ta sig en cigarett. Kvällens höjdpunkter var alla från 69 love songs (naturligtvis) och heter Papa was a rodeo, Grand Canyon och underbara Oh yeah där sångerskan Claudia stod på pianopallen och sjöng med sin vackra stämma mot en sittandes Merritt: 

"Are you out of love with me? Are you longing to be free? Do I drive you up a tree?
Yeah! Oh, yeah!
Do I drive you up the wall? Do you dread every phone call? Can you not stand me at all?
Yeah! Oh, yeah!
Though I need you more than air is it true you just don't care? Are you having an affair?
Yeah! Oh, yeah!

When we met I thought money was everything. So I let you buy the house, the cars, the ring. But I can't take your perpetual whining and you can't sing...
I though if we live apart we could made a brand-new start: Do you want to break my heart?
Yeah! Oh, yeah!
I've enjoyed making you miserable for years. Found peace of mind in playing on your fears
How I loved to catch your gold and silver tears, but now my dear
What a dark and dreary life Are you reaching for a knife? Could you really kill your wife?
Yeah! Oh, yeah!
Oh, I die, I die, I die! So it's over, you and I. Was my whole life just a lie?
Yeah! Oh, yeah!"

Visst saknade man en hel del låtar ( Railroad Boy, Deep sea diving suit, All the umbrellas in London, Fear of trains, Born on a train, I think i need a new heart, The desperate things you made me do, Busby Bearkely dreams, listan kan göras lång) men det är oundvikligt. Magnetic fields spelning på cirkus är en av de bästa konserterna jag upplevt I mitt liv och jag är glad att jag struntade i den där Em-finalen (undrar om det var därför det bara var halvfullt i lokalen) där bögiga Spanien vann ändå och efter kvällen är jag mer övertygad än någonsin: Magnetic fields är världens bästa band och Stephin Merritt är ett geni, jag tycker till och med han skulle kunna ställas från ehh forntida Bach fram till nutida Morrissey.